Ingenting och säga mer än.. Godnatt.

Vaknade klockan fyra av ett sms, men det var inte det som höll mig uppe.

Plötsligt slog det mig tanken att det var ett år sen, exakt ett år sen jag gjorde en sak som jag aldrig trodde jag skulle göra. Trodde att jag skulle slippa undan det helt, men så blev det ej. Den här killen som egentligen skulle finnas där för mig, fanns inte där och finns fortfarande inte här. Du säger att du skäms över det ändå gör du inget åt de.  Det som hände i lördags, det finns ingenting och säga, förutom att fråga dig. "För vilken anledning var det?"

Jag vet inte om du tänker på det lika mycket som jag, men skulle knappast tro det. Eller så är det så här att du tränger bort det eller att du inte visar det lika mycket som jag.

Jag vill verkligen att du skall finnas där för mig, det är absolut ingenting jag vill gå igenom själv, det måste du förstå! Jag har till och med skaffat mig en almanacka för att kunna skriva upp varje gång det närmar sig att det är ett , två , tre och fyra år senosv.. Bara för att jag skall kunna ta mig igenom det utan att behöva vakna likadant varje år som imorse.

Men allt du sa i lördags och gjorde, jag är inte arg....Du fick mig må dåligt, känna mig sårbar igen, saknad, varm och förvirrad.

Ibland vill jag bara fly från allt.
Så känner jag just nu. Jag vill bara fly , komma ifrån allt.

Eller bara flytta hem ifrån. Det är där allt händer, jag mår inte bra. Känner enorm press, oavsett vad.

Känner att jag inte alltid räcker till.

Men jag kämpar så mycket som möjligt.
Har mina mål att sträva efter.
Men ibland känner jag bara att ge upp allt.

Så finns ni vänner runt omkring mig som verkligen ser den riktiga josse vilket inte mina föräldrar gör.

En josse som är glad, har mål att sträva efter, kämpar,smart, stark....
det gör att jag stannar , det gör att jag verkligen litar på mina vänner.