Sitter på tåget hem, lyssnar på musik och får djupa tankar. Får tårar i ögonen och ville egentligen bara gråta.

Mina tankar löd såhär: Är jag tillräcklig? Om jag är det?, varför känner jag mig otillräcklig? Vad för intryck får folk när de ser mig? När kommer lyckan till mig? Vad gör jag för fel? 

Jag bet ihop för att inte tårarna skulle ner för mina kinder, när jag väl klev ur från tåget, visste jag att det vart en lång väg hem.

Vart inte beredd att jag skulle se min sommar-flirt 2008, han vände sig emot mig och jag fick en sådan adrenalin kick där jag bara susade förbi honom och genom stan. Det skakade i mina händer och jag kände min ilska inom mig. Det tog mig 15 minuter för mig att gå hem, förstår ni hur snabbt jag måste ha gått? Det brukar annars ta max en halvtimme om man inte går riktigt snabbt och det är vad jag gjorde idag. Fyfarao!

Förra veckan så gick jag och M till 3 magasin. 

Det började regna och det enda jag hade att säga vart " Se det som ett äventyr ", blev inte så värst glad utav att höra det. 

Nu kan jag faktiskt förstå  honom, precis när jag klev ur tåget började det regna. Det tar 20 min att gå hem till mig och det är ingen rolig väg att gå hem när det väl är mörkt och plus det regnar. Usch usch.  Så aldrig kommer jag säga till någon " se det som ett äventyr " och " tänk positivt ". 

Intensiv jobbdag på Indiska men jag gillar det, det får tiden gå mycket fortare. Hatar dem sega dagarna där man vill bara gå hem för att fördriva tiden på ett annat sätt.